En halv miljon människor upplever mobbning på sina arbetsplatser årligen och av dessa upplever ca hundra tusen allvarlig mobbning. Tio tusen av dessa blir sjukskrivna och en försiktig siffra om ca 100 personer tar livet av sig till följd av det.

Men, vad är då skillnaden mellan mobbning och konflikt på en arbetsplats och hur ska man lösa det på bästa sätt? Psykologen Stefan Blomberg har skrivit boken ”Mobbning på jobbet”, där han tar upp forskning och åtgärder. Stefan menar att kunskapen är mycket låg bland chefer och få vet hur de ska hantera problemet. Det finns metoder både för att förebygga och motverka.

DEN VANLIGASTE MILJÖN

Mobbning är vanligast i stora offentliga organisationer. Små och privata organisationer är bättre på att bygga strukturer som fungerar. De har inte råd med kaos, enligt Stefan Blomberg. Ledarskap har också stor betydelse. Om rollfördelningen är tydlig minskar risken. Där människor litar på varandra förekommer ytterst sällan mobbning. Maktmissbruk och favorisering är ofta en bakomliggande orsak. Den i särklass vanligaste arbetsmiljön för de som blir mobbade är inom vård, skola och omsorg. Miljöer som är kvinnodominerade.

DET VANLIGASTE BETEENDEN PÅ JOBBET

Du kallas för saker eller får olika etiketter på dig på jobbet

Du blir förlöjligad

Du får sarkastiska kommentarer

Ditt rykte blir förstört av skitsnackande

Mobbaren blir alltid väldigt snabbt arg på just dig

Du blir förödmjukad inför kollegor

Dina arbetsinsatser nedvärderas ständigt

Du får kritik hela tidenDu får skulden när något gått fel

VEM BLIR MOBBAD?

Enligt flera undersökningar så visar alla samma sak: dubbelt så många kvinnor blir mobbade jämfört med män. Det är också vanligt att man tror att det är ”udda” människor som blir utsatta men vem som helst kan råka ut för det. Drygt hälften av alla anmälningar som görs handlar om relationen mellan anställd och chef. Om man är utsatt är det viktigt att man odlar en bra miljö utanför arbetsplatsen. Att man hämtar kraft från sin familj och sina vänner. Att man utvecklar intressen/hobbies. Att man gör saker som får en att känna glädje.

VEM BÄR ANSVARET PÅ ARBETSPLATSEN?

På en arbetsplats är det arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret men alla andra runt omkring har ett moraliskt ansvar.

KAN MAN VARA EN MOBBARE UTAN ATT VETA?

Ja, det kan man. En handling eller ett yttrande behöver inte vara i syfte att skada någon. Det är subjektivt. Men, man kan också möjliggöra mobbning genom att inte säga ifrån. Det man inte skulle säga rakt i ansiktet på någon är inte något man heller t ex ska skriva. Tänker på nätmobbning som eskalerat de senaste åren.

VAD GÖR MAN ÅT SAKEN DÅ?

Om man misstänker att en kollega blir mobbad, eller om det är uppenbart, så visa kollegan att du finns som stöd. Uppmana personen att prata med chefen, såvida denne inte är problemet. Fungerar inte det så bör facket kontaktas. Gärna även företagshälsovården. Ställ dig gärna på den utsattes sida offentligt och gärna i form av att man uttryckligen sätta ner foten om nedsättande verbala kränkningar förekommer.

Om du är den som är utsatt så prata med chefen, om inte denne är orsaken. Annars går du ”högre upp”. Om inte möjlig företagshälsovård finns, eller kontakt med fack är möjligt och du känner att du inte kan hantera situationen: sluta. Blir man långvarit mobbad kommer det sänka självkänslan och sakta bryta ner en mentalt. Mobbing under en längre tid leder oavkortat till psykisk ohälsa. Därför är det oerhört viktigt att man tar tag i det här på ett tidigt stadium. Prata med någon du har förtroende för, på arbetsplatsen eller privat. Det är viktigt att du inte känner dig ensam i situationen.

KÄLLOR: https://www.mabra.com/relationer/experten-darfor-uppstar-mobbning-pa-arbetsplatsen/6659707

https://www.kollega.se/okunskap-om-hur-mobbning-ska-hanteras

En del tråkiga erfarenheter från våra tittare:

”Hej!

Det här är en berättelse om vuxenmobbning, som faktiskt tog mig fyra år att ta mig ur. Så här i ett efterhandsperspektiv kan jag undra varför jag inte tog mig ur det tidigare. Tyvärr har jag stött på mobbning tidigare i mitt arbetsliv (inte under skoltid,  familj eller vänner) och tror helt enkelt att jag var försvagad av mina obearbetade erfarenheter. Samtidigt är jag nu för tiden väldigt noga med att inte skuldbelägga mig själv. Det var inte jag som gjorde fel. Denna hösten mår jag mycket bättre än på flera år och det är jag så glad över. Jag slutade på den förhatliga arbetsplatsen en vecka efter Midsommar.

Hur började det då? Jag är en medelålders kvinna, gift med tre barn varav två är vuxna. Väldigt ”vanlig” person, bor i en småstad typ 50000 personer. Min man är egenföretagare.  Bor i fin villa, men inte lyxvilla. Kontaktnät utanför jobbet.  Vi kan säga att jag jobbar i offentliga sektorn (det är sant!) men jag behöver inte förtydliga mer.

Jag är tjänsteman och tycker verkligen om mitt jobb. Har jobbat med samma i 26 år, men på lite olika enheter. Eftersom jag jobbar i offentlig verksamhet, så ska det  ibland göras tillsyn av den av någon högre statsmakt. Jag och mina två närmaste kollegor skulle träffa tillsynsmänniskorna. VI utgjorde en av flera grupper som skulle träffa de, det var alltså inte bara vår åsikt om verksamheten de ville höra, utan även ytterligare gruppers. Sagt och gjort! Vi tre träffade tillsynen, svarade på ganska många frågor om förhållandena på arbetsplatsen och fick ge vår syn av hur saker och ting fungerade på arbetsplatsen. Jag har varit med om detta några gånger under mitt arbetsliv, och är det någon gång man verkligen bemödar sig om att vara sanningsenlig, ärlig, och korrekt så är det då.

Några veckor senare, en fredag, fick vi ett väldigt kortfattat mejl av våra två chefer att de ville träffa oss kommande måndag morgon angående vad som kommit fram i rapporten från tillsynen. Det råkade vara så att just denna fredag, när vi fick mejlet, var ingen av oss tre på arbetsplatsen utan vi var iväg på olika uppdrag. När måndagen kom så gick vi då in till cheferna. AOTSCH!!!

Det var visst någon som blivit sårad! Den ena chefen, som var surast, inledde med att säga: ”Jag tycker att ni på ett felaktigt sätt har utlämnat mig när ni har pratat med tillsynen! (Det tyckte inte vi…). Sedan sa hon: ”Det var tur för er tre att ni inte var på plats i fredags när jag fick rapporten”.

Sedan gnällde hon lite till över vad vi sagt till tillsynen och sedan: ”Ni vet ju att ni kan vända er till andra chefer i vår organisation för att be att få byta arbetsplats!” Då stirrade jag henne stint i ögonen och sa att jag inte tänkte flytta på mig. Detta var vår första riktiga konfrontation, men sedan har det alltså fortsatt under åren. Vi är en verksamhet som skall jobba ganska mycket med värdegrund och god människosyn, jag kan ju bara säga att hon inte är en bra förebild i detta.

Vi kan ju säga att efter denna händelse så upplevde vi tre att vi blev lite bortmanövrerade, man tittade på oss på ett annat sätt än tidigare. Med hänsyn till det jag skrev ovan, att vi just ska värna om en god människosyn, såg cheferna till att hitta på metoder att förringa oss som är svåra att dokumentera och avslöja. Eftersom de är otrygga personer, ville de absolut dela kontor, med ansiktena mot varandra, utväxlade de nedsättande blickar om man stod i dörren för att fråga något. Det blev så att jag alltmer sällan gick dit för att fråga/prata, utan i stället mejlade trots att det bara var några kontor emellan oss.

På en arbetsplatsträff  (cirka 60 personer på enheten) skulle cheferna en gång prata om kopieringskostnaderna. Till min stora chock skulle de då för alla, utan att på något sätt ha pratat med oss, visa kopieringskostnaderna för oss ung 10 personer som kopierade mest. Så detta slängde de upp på vita duken inför alla, och jag var överst, kopierade alltså mest. Jag fann mig naturligtvis inte, utan kände bara sådan skam, trots att jag inte gjort fel utan följt de kopieringsanvisningar som finns. Jag pratade med några av de andra som stod under mig på listan, och de hade också mått så dåligt över händelsen.

Intressant i hela den här mobbingsituationen är också att våra två fackliga företrädare satt i chefernas knä, och man kunde inte be dem om något, de ville ju inte stöta sig med cheferna och riskera sämre löneutveckling.

I juni 2019, exakt ett år innan jag slutade, fick jag en dag ett mejl från cheferna. Vi var väldigt få som jobbade då, kanske ett tiotal i hela huset. Jag tänkte just på att de kunde väl kommit och pratat med mig i stället för att mejla. Mejlet var oerhört formellt skrivet, och  innebörden var att jag inte längre skulle få tillhöra den arbetsgruppen På cirka tio personer på vår enhet som jag jobbade med allra mest. Det stod ingen förklaring till varför jag inte skulle få vara med längre. Och jag skulle inte heller få vara med i någon annan grupp.

Utfrysning eller vad tycker du?!? Eftersom jag fick det mejlledes bemödade jag mig inte heller att prata med dem, utan mejlade tillbaka och frågade hur jag skulle få tillgång till en viss sorts information, som jag behövde för att kunna utföra mitt arbete. De svarade då att jag kunde få vara med på dessa alldeles speciella möten, men att de då skulle kalla mig. Tror du att jag blev kallad? Kanske 1 gång av 8, då räknar jag högt.

Så blev det då äntligen klart att jag skulle sluta! Ingen var lyckligare än jag! Så kom vi då till lunchen, som skulle avrunda inför semestern. Det var en fin lagad lunch, med kaffe efteråt. Och oj så många cheferna hade hittat, som de ville avtacka! Förutom alla som skulle sluta just då, i likhet med mig, så hittade de en person som varit tjänstledig i 2 (!) år, men nu sagt upp sig, samt en som varit tjänstledig i ett halvår, och sagt upp sig. Sedan var det en kille som vikarierat några månader, och en tjej som jobbat deltid i bara några månader. (Jag hade varit där i 8 år på heltid). Så cheferna tackade av fyra av den fasta personalen, + fyra ovannämnda, totalt åtta. De fyra första fick jättefina, stora hortensior. Med ytterkrukor och de fyra följande något enklare men fina blommor. Sedan sa en av cheferna: och så skall H. (alltså jag) sluta. Följt av en tung suck. Sedan vet jag att hon ställde någon fråga till mig om var jag skulle arbeta i stället. Jag svarade, men minns det som i en dimma.  Det fanns inte någon annan personal där på lunchen som skulle sluta, men inte blev avtackad, bara jag. Och de hade inte glömt mig, eftersom det berättades att jag skulle sluta, men att de så tydligt visade att jag inte skulle ha något tack.

Resten av dagen tillbringade jag på mitt kontor, tack och lov hade jag ett eget, med dörren låst och gråtandes. Kände mig så fruktansvärt förnedrad. Dagen efter kände jag mig som drogad, allt var i en dimma. Jag beslöt alldeles själv att jag kunde jobba på distans och gjorde det. Åkte faktiskt runt i min bil, åt gott på ett lunchställe och såg till att jag hade nät så jag kunde kolla mejl och telefon. Dagen efter kändes det ändå lite bättre.

Nu har jag toppenarbetsplatser!!! Två stycken! Jag efterfrågas, både med min kompetens och det där goa ”ska vi inte ta en fika nu?” Jag räknas och får vara med! Allt detta är naturligtvis självklarheter, men var inte det för mig på min förra arbetsplats.

Varför stannade jag så länge då? Det starkaste skälet tror jag är att jag hade så många fantastiska kollegor! Jag har tack och lov aldrig utsatts för någon slags misshandel i mitt liv, men du vet det där talesättet att man alltid ska gå vid första slaget? Jag känner att det är något som jag skall ta fasta på, får jag en riktig kränkning mot mig (och det är bara jag som kan avgöra det) då går jag direkt. För jag har lärt mig att kommer det en, kommer det flera.

Tyvärr.”

_______________________

Utsatt för mobbing under hela mellan och högstadiet.
Minns inte hur/när det började men det måste ha varit i trean/fyran då vi hade en lärare som hade ”gullebarn”. Vi var flera ”duktiga flickor” som blev just ”gullebarn” kanske var det då det började. Under hela mellanstadiet fick jag ständigt glåpord slängda efter mig men det gick aldrig över till fysisk mobbning mer än någon enda knuff. Blev mobbad för allt, utstående tänder, fel frisyr, fel kläder, för duktig, för dålig, you name it… 
Hemma visste de ingenting förrän det gick så långt att min bästa kompis blev mobbad för att hon var kompis med mig och berättade det för sin mamma som ringde till min. Den skammen jag kände när det kom fram till mina föräldrar. Kan fortfarande känna den trots att det gått många år.
Under högstadiet klingade det av och jag hittade ett kompisgäng där jag fick vara ifred. Skulle dock aldrig fått för mig att gå till ”gårn” där antagonisterna hängde.
Flera år efter detta mötte jag en av ”de värsta” på arbetsförmedlingen och var tvungen att sätta mig på händerna för att inte ge mig på henne rent fysiskt. 
När det var dags för återträff för några år sedan ringde en av de i mobbgruppen upp och ”bjöd in”. Mitt svar blev genast ; tack men nej tack, det har tagit mig 10 år att bygga ett bättre självförtroende och jag skulle aldrig utsätta mig för risken att ”hamna i samma fack igen”. Det visade sig då att hon inte hade något minne alla av att jag varit mobbad. Minnet är selektivt när man inte varit utsatt själv men för mig som varit på ”fel sida” finns det sår som inte blöder längre men bildat fula ärr …

________________________

Hej!
Vad bra att ni tar upp ett sånt aktuellt ämne. Är själv ingen offentlig person så slipper nättroll, men ser tyvärr hur många som får ta emot skit. Damn if you do, damn if you don´t något som bl.a fina Maggan får oförtjänt mycket av. 
Men här kommer två exempel. Jag jobbade på en arbetsplats under en längre tid. Under en period var jag kraftigt överviktig bl.a pga utbrändhet. Och jag kunde i fikarummet märka av framförallt en kille som verkligen inte tog någon notis om mig. Om jag sa något i en konversation så var det som att han ignorerade mig. Men alla andra ”smala” var väldigt intressanta. När jag sen gick ner i vikt så var han helt plötsligt intresserad av vad jag hade att säga. Kändes lite obehagligt och jag var definitivt inte intresserad av en sådan ytlig och nonchalant person. 
Vi blev för 6 år sedan familjehem till en liten kille med särskilda behov. Han har autism/asperger och ADHD vi kallar honom Gustav. Och helt plötsligt fick man uppleva mobbing. Fast mer från vuxnas sida. Vi har två biologiska söner utan diagnoser så vi har inte upplevt denna diskriminering tidigare. Gustav blev inte bjuden till vissas kalas. Om något hände i skolan på en rast så var barnen snabba att skylla på Gustav och föräldrarna trodde blint på dem. När Gustav var mindre så hade han inte riktigt kontroll på kroppen utan kunde bli lite hårdhänt. Då uppfattades han som elak. Vissa barn triggade medvetet igång honom och svarade han på det fick han skulden. Han har svårt för förändringar och kan då hamna i affekt och få ett utbrott. När det händer så blir han kallad dum, ouppfostrad och skitunge av vuxna. Och vi får blickar som att vi är dåliga föräldrar. Svårt att sätta ett bandage i pannan på ett barn som kämpar med diagnoser. 
Sen han kom till oss har allt blivit bättre. Men tyvärr är det många som fortfarande stämplar Gustav som ett problembarn, även inom min egen familj. Men nu har vi vårdnaden om honom sen ett år tillbaka. Och vi älskar honom från dag ett som våran egen son ❤️ 

______________________________

Hej!

Jodå, visst har jag varit utsatt för mobbing på arbetet. Första gången när jag var relativt ung, hade en fin lång utbildning och jobbade på ett arkitektkontor där ägarna var ett par i 50-årsåldern. Jag var som klippt o skuren för jobbet och fick otroligt fin respons från kunderna. Så pass att mitt ena projekt skulle publiceras och ingå i en reklamkampanj. Gillades inte av frun i huset så hon tog mitt jobb och gjorde till sitt. Men så kan det ju vara om man är lärjunge. Själva mobbingen var mer att de ständigt klockade mig. Jag fick inte komma 5 min tidigare för att gå 5 min tidigare på kvällningen för att hinna med ett tåg. Frun stod i dörren och höll dörren stängd allt för att jag inte skulle hinna. Allt jag gjorde kontrollerades ständigt både i dator och i pappersväg. Det var fast telefon på den tiden och telefonlistor gicks igenom om det hade varit samtal av privat karaktär, tex doktor och då drogs den kostnaden av min lön både tid o samtalskostnaden. När det hade varit besök i lokalen vi satt i tvingades jag vädra ut lukten av de andra människorna och handtorka bort ev fotavtryck medans de stod o tittade på. Det var kris i Sverige på den här tiden med skyhög ränta och folk miste jobbet överallt. Hur som, sista dagen innan semesterstängningen tog paret åt sig ett nytt uppdrag som de bestämt att jag skulle utföra under semestern för ”du är ju singel och kan inte vara så utarbetad efter det dåliga resultat jag gjort”. Jag brakade samman fullständigt! Till slut skrev jag under ett papper att jag stulit på arbetsplatsen för att de skulle ha rätt att avskeda mig. Fick en depression av det arbetet och det tog 7 månader innan jag orkade leva igen.

Många år senare tog jag ett ganska enkelt jobb på en större kedja i Sverige för att öka deras försäljning genom att göra om deras varuhus. Allt var bra i 1,5 år innan det kom en ny chef på en sidoavdelning till min. Han ville gärna ha allt beröm för det jag gjort fast han bevisligen inte ens arbetat där när jag gjorde förändringen som ökade försäljningen med 10%. Jag stod på mig och sa jag har istället för att vi har. Det retade honom fruktansvärt! Så från den dagen kunde jag inte göra något rätt. Jag skrev för högtravat, jag pratade för akademiskt, jag pratade för lågt, jag tog för stor plats osv osv. Allt det här kunde jag hugga emot men det jag inte märkte till en början var att med alla han pratade med, enskilt eller i grupp, var att när han eller någon annan nämnde mitt namn så antingen suckade han, himlade med ögonen eller sa något nedlåtande. Snart blev jag paria för alla, ingen ville synas med mig (det jobbar 200st på huvudkontoret) Till slut vågade jag inte ens äta lunch eller hämta kaffe. Min första panikattack någonsin kom inne på jobb toaletten för att sedan ständigt återkomma. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Den här gången tog jag hjälp av en coach medans jag hade jobbet kvar. Jag kompletterade en kvalifikation på en två-dagars kurs och kunde söka och få ett nytt jobb.

Nu uppskattar jag verkligen att jag har en tillåtande arbetsplats med vänligt inställda kollegor och chefer.

________________________________

Jag har varit utsatt för mobbing sedan jag började förskolan när jag var 5 år. Att vara mörkhyad och knubbig var ju liksom som om att be om att bli mobbad… När jag började skolan så drog det igång på riktigt. Glåpord blev en del av min vardag. Mamma var i skolan och visade bilder från barnhemmet etc för att visa varför jag hade annan hudfärg för att få slut på glåporden.Ju äldre jag blev desto mer glåpord, där kommer apan, negerEva, etc. Tjockis, fetto etc haglade över mig vissa dagar. Eva Brown hängde med länge =  Hitlers kjoltyg… Kul att få det slängt efter sig när man visste vem hon var. Kort version men det finns ju mer såklart.


Och som vanligt kan du följa oss via vår Instagram: @40medextraallt
Mona finns på @monasuniversum och Bigge finns på: @birgittalagerholm